Den om allt som hänt

Det var mycket som hände på en gång. Det blev två begravningar på två dagar.
Vi åkte upp mot Dalarna på onsdag kväll, kom fram vid elva tror jag om inte jag minns fel. Vi somnade som stockar där hemma hos svärföräldrarna.
Ungarna var slitna, vi också.
Torsdagen var det min farmors begravning. Jag som aldrig gått på en begravning hade ingen aning om vad som väntade.
Det var inte så många där, min låtsasfarfar, pappa, farbröderna och min kusin, det var någon vän eller två till farmor också. Sen kom det lite fler på min farmors systers sida.
Men allt hade farmor bestämt, och det var så fint så. Men ledsamt. Det är ju en död människa. Min farmor. Jag satt mest och tänkte på allt vi gjort under alla år jag fick med henne.
Bara fina minnen.

Dagen efter var det mormors tur att ha begravning. Nu visste jag lite mer vad jag hade att vänta mig, men det kändes mer. Jag köpte jättefina vita liljor att lägga på hennes kista.
Min lilla mormor.
Ännu mindre folk där, mamma ville ha det litet. Det var våran familj, sen kom mina tremänningar och deras föräldrar. De stod nära mormor också.
Så många känslor. Klappade lite på kistan när jag la blommorna där. Min mormor låg ju där. Vi som har gått igenom såå mycket.

Det är overkligt. Båda försvann liksom, på mindre än en vecka. Poff, så var dom inte med oss längre. Jag hann inte ens komma upp en sista gång. Jag hann inte ens säga hejdå.
Jag grät nog mer på begravningarna än vad jag brukar göra på ett år. Det är ju så himla mycket känslor! Musiken och psalmerna gör det inte bättre liksom.

Jag har tagit kort som minnen från begravningarna, så jag har de kvar. Nu återstår bara alla minnen.

0

Du kanske också gillar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *