Funderingar.

Alltså, ibland undrar jag varför jag ens försöker.
Om man kollar bland mina vänner på facebook.

9 av 10 där, har någongång i livet pissat på mig, alltså, inte bokstavligen, utan rent..ja.
Ändå låtsas jag som ingenting har hänt och behåller dom som vänner.

Varför i helvette gör jag detta?

Vi kan ta ett exempel.
En av dessa vänner på facebook, vet om en sak som hände för många år sen, men hjälpte hon mig?
Nej.
Hon vet om en annan sak också, som hände för många år sen, sa hon något då? Nej.
Är det vänskap? Hjälper man inte varandra när man är vänner?
Flertalet gamla vänner har rackat ner på mig under hela min skolgång.
Är det vänskap?
En del även upp på gymnasiet, är det också vänskap?

Varför i hela helvete låter jag dom slå ner på mig det där sättet?
Varför lät jag dom behandla mig som de gjorde?
Suck.
Jag önskar jag fick åka tillbaka i tiden och be dom dra åt helvette. Långt åt helvette.

Sorry, aggro idag. Men jag blir så satans förbannad på sånt här ibland.

Jag tänker inte låta mina ungar bli nertrampade som jag blev i skolan,
jag ska lära dom att stå upp för sig själva, att våga säga nej och våga säga till!

Jag ska också säga att ni fåtal, ni som faktiskt är vänliga, som jag betraktar som vänner.
Ni är få. Ack så få. Men ni anar inte hur uppskattade ni är..