Idag är en sån där dag när medicinerna bara håller mig flytande över ytan.
Tårarna pockar på men kommer inte ut. Det känns som att någon står på min bröstkorg för att ångesten kämpar för att komma ut. Men det kommer jag inte tillåta.
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer kunna känna mig normal.
Drömmen vore ju att kunna fungera normalt.
Inte bli rastlös och tröttna efter ett tag på jobb jag har.
Eller som nu, totalt vantrivas.
Först älskar jag jobbet, sen blir det slentrian, och sen vantrivs jag.
Jag önskar jag bara kunde hitta mitt kall, vad jag vill göra.
Jag önskar jag kunde fungera normalt i skallen.