Ni kanske undrar över varför jag har valt att låsa min blogg igen?
Det är inte för att jag vill vara hemlig, utan bara för att jag väljer att ta mindre plats helt enkelt.
Jag satsar mycket på mitt eget välbefinnande numera, och för att må bra måste jag bara helt enkelt ta mindre plats.
Så därför låser jag in mina inlägg, visst, mina vänner får läsa, det är bara som ni gjort, bett om lösenord.
Tack för det. Det uppskattas. Kul att se att någon läser.
Men jag är knappt aktiv på facebook eller twitter heller, någongång ibland, och då bara random saker.
Jag spelar mest på facebook numera. Det finns ingenting som lockar längre liksom.
Alla är så sura och elaka mot varandra. Det gör ont att se det.
Man vågar inte ens säga något nu för tiden, för jag vet att det kommer alltid elaka kommentarer.
Vad jag än skriver liksom. Till slut lessnar man. Förstår ni?
Mina personliga saker finns här inne. Här inne ska de stanna.
Vad har hänt senaste året då?
Jag har efter många många år äntligen lyckats få hjälp för min depression, eller ja, nedstämdhet,
kärt barn har många namn. Jag äter medicin och mår så mycket bättre.
Mina dåliga dagar är lätträknade jämfört med förut, innan medicinen,
då hade jag lätträknade bra dagar.
Detta gäller även sömnrubbningarna jag har, extrema sådana också. Jag vaknar av minsta lilla, svårt att somna och svårt att sova över huvudtaget. När det var som värst snittade jag på tre timmar per natt. Med flera uppvaknanden. Inte kul.
Såhär har jag haft det sen tonåren. Började det då? Eller tidigare? Jag minns inte.
Förra året hittade jag en läkare som faktiskt tog mig på allvar, och satte mig på medicinering.
Nu, några månader efter starten, mår jag faktiskt bra. Det känns fantastiskt.
Men det är många som inte förstår det, att jag faktiskt har mått uruselt, och jag har fått höra mycket under åren.
Att jag är knasig i huvudet, att jag sårar andra, att jag är elak och sur och bitter och ja.
Kärt barn har många namn. Men ingen har frågat mig den viktiga frågan:
HUR MÅR DU EGENTLIGEN?
Tänk så lite som behövs.
Ingen har ställt den frågan, inte mina vänner, min familj. Ingen.
Är det vänskap? Bryr sig inte vänner om varandra längre? Bryr sig inte familjen?
Hade jag inte haft min karl, som stöttat mig helhjärtat och som fortfarande stöttar mig.
Då vet jag inte var jag hade varit idag. Kanske inte alls.
De som lärt känna mig på riktigt, ni vet ju hur jag är. Antisocial och blyg.
Jag gömmer mig gärna bakom mina böcker, mina intressen,
jag är duktig på att inte göra något social, detta på grund av att jag har enormt svårt med den sociala biten faktiskt.
Det är inte att jag inte gillar att umgås eller prata med er,
det är inte med mening jag undviker att se er i ögonen när ni pratar med mig.
Det är några av mina egenheter..mina problem.
Jag är inte sur och tvär, jag är superblyg och har jättestora problem med detta.
Bland annat, ni ska se min lista vi har gjort över mina små..”egenheter..” herrejisses.
Någon dag ska jag dela med mig av den listan. Inte undra på att folk tycker att man är knäpp.
En diagnos eller två kanske? En senare fråga det där. I vilket fall som helst har jag lärt mig att hantera massor av mina små egenheter,
jag tvingar mig själv att göra saker som jag vet att jag inte gillar, jag försöker att göra saker som är svårt,
jag vill ju vara som alla andra, innerst inne!
Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig idag, men det har kommit ut ganska mycket nu.
Eller hur?
Något som fascinerar mig är att en sån liten tablett kan göra så mycket.
Jag har fått en del av mitt liv tillbaka.
Nu ska jag försöka få tillbaka resten av mitt liv.
Men det tar jag upp senare.
Undrar du något mer, så får du väl höra av dig till mig.
Jag är alltid öppen för diskussioner.
:)
Och kom ihåg, fråga någon som behöver det, våga göra det. Tveka inte.
Hur mår du egentligen?