Månad Nio

Jag saknar min älskling, han har varit hemma med mig i tre hela dagar, men nu är han och jobbar igen, suck, ensamt utan honom. Men vad ska man inte göra för levernet. Hade jag kunnat hade jag också åkt och jobbat, men jag har inget jobb, och ingen vill anställa en höggravid kvinna som ska föda när som helst

Vad ska jag göra idag då? Jag ska diska, det ska jag.
Men annars, vette tusan.
Tar det ganska lugnt numera med mina sammandragningar som kommer när dom helst vill, typ hela tiden..

Okej, nu blev jag helt pirrig, såg just min graviditetskalender.

Du har gått 253 fulla dagar av 278
Du är i vecka 37
Du har gått 36 fulla veckor och 1 full dag (v36+1)
Du är i 9:e kalendermånaden
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden)
Du är i trimester tre
Du har 25 dagar kvar till förlossning

Nionde månaden, eeek
25 dagar, det är ju ingenting. Mindre än en månad. Det är inte ens fyra veckor!
Jisses, nu börjar det slå mig här. Undrar om det slår karln lika mycket

Jag blir lite irriterad, folk tar saker för givet hela tiden.
När jag fyllde år kom ingen och hälsade på mig mer än min familj, hur kul kändes det? INGEN av mina vänner kom och hälsade på och fikade, fast de visste att jag fyllde år och att jag har lite svårt o ta mig någonstans.
Det känns lite kymigt..det känns som om jag inte betyder någonting numera när jag har den här magen, som om jag inte alls är samma person längre. Ingen hälsar på, man får inga inbjudningar någonstans. Ingenting. Det känns så jäkla..ja vad ska man säga, för jäkligt? Jag är ju liksom samma person, fast jag inte dricker lika mycket som ni gör..jag dricker ingenting, för jag
anser att jag inte vill förstöra någon annans liv som jag har ansvar för nu, jag röker inte, för jag vill inte att han ska lida för något jag gör.
Är jag då någon helt annan person?
Jag bär en person i min mage, men jag har inte ändrats något nämnvärt?
Tydligen tycker folk det eftersom de inte vill umgås, vad vet jag.

Säkerligen ingen som läser det här heller, så jag skriver för döva öron, men orka bry sig, jag börja bli van efter nio månader av detta ignorerande.

Synd bara att det är så svårt att hitta nya vänner, karln får ju lida för det, han får ju roa mig varje dag/kväll istället, men tycker synd om honom som blir lika isolerad som jag, han får heller inte komma ut, hallå, han är ju absolut samma person som förut? Jag bara förstör jag tydligen.
Jag känner mig så skyldig när han får sitta hemma och alla andra går ut på krogen och har det roligt, har  fester och bjuder in massa folk, men han får stanna hemma för jag kommer inte iväg någonstans eller har inte blivit inbjuden..

Vilket jäkla dravel..ignorera mig, som ni brukar, likasåbäst.

Det här är våran älskling, i vecka 32 :)

Det här är min mage i dagens läge, vecka 37, 25 dagar kvar till beräknad förlossning.
Känner mig stor, klumpig, men samtidigt JÄKLIGT stolt!

0

Du kanske också gillar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *