Nu har jag fått tid hos psykologen igen.
Jag ser inte fram emot det, inte för fem öre.
Jag vill inte sitta där mittimot henne och babbla om mig själv.
Jag hatar det.
Hur ska hon förstå att det är aldrig är tyst i min skalle, att mina tvångstankar finns hos mig dygnet runt, att jag måste göra saker på ett visst sätt, annars blir hela min dag förstörd?
Hon som har ett perfekt liv med en perfekt hjärna..
Visst, tänker ni nu, det är hennes jobb, hon kommer att förstå.
Men i min värld så är det helt galet.
Jag ska sitta där, jag som hatar att prata med folk, att se någon i ögonen är TOKJOBBIGT för mig.
Jag kommer sitta där o vrida och vända på mig och pilla på händerna och glo runt på allt som finns där och hon kommer sitta där och anteckna allt jag säger och gör.
Sen frågar hon vad som felas mig, och innerst inne vill jag skrika att allt felas, men ut kommer “jag mår väl bra…” för jag är van vid att klara mig själv och inte låtsas som att någon är fel på mig.