Setting things straight.

Jag har mina upp och mina nerdagar.
Jag har alltså en recividerande depression, tvångstankar, tvångsbeteenden, panikångest och social fobi.
Bland annat, men de här är de största hindren i mitt liv.

Utan mina mediciner fungerar jag inte, jag skulle nog kanske inte ens finnas här utan dom.
Med hjälp av min underbara karl, mina små monster, min läkare och min psykolog finns jag här.
Det känns bra.

Visst, jag har mina dåliga dagar, men dom sämre dagarna är färre numera.
Förut hade jag nästan bara svarta dagar och inga soliga dagar.
Nu är det tvärtom.

Mina diagnoser har förklarar så mycket om mig själv, hur jag varit i mitt liv.
Jag har lärt känna mig själv på ett så pass bra sätt nu, nu vet jag varför jag var som jag var.
Jag känner mig själv!

Jag kämpar dagligen för att kunna vara så pass normal som möjligt.
Jag har inte många vänner, men de få jag har, de uppskattar jag massor.
Jag är enormt dålig på att höra av mig mellanåt, men det är en del av min sociala fobi, jag vill inte tvinga mig på folk.
Ja, något sånt. Tvångstankarna gör att jag inte hör av mig också, för jag vill inte att folk ska tycka jag är elak och jobbig.

Jag blev nykterist på grund av detta, jag klarar inte av alkohol, för jag självmedicinerar med hjälp av det.
Med alkoholen blev jag social och kunde umgås med folk. Så 2008 slutade jag dricka över huvud taget.
Bästa beslutet jag tagit någonsin. Jag vill kunna vara mig själv och inte någon annan.
Jag har supit bort så många år, bara för att kunna prata med folk. Är det värt det? Inte.

0

Du kanske också gillar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *