Det här fenomenet som kallas. VÄNNER.
Vilket jävla skämt?
Jag ger upp det här totalt jag.
Förstår inte vad jag gör fel, men tydligen är det bara jag som tänker på karma i efterlivet.
Nåja.
Skitsamma. Jag ids inte mer. Sorry folk. Jag ORKAR inte hålla på och försöka jämt.
Jag har inte psyke kvar tyvärr.
Fan vad jag är less idag.
Jag har nog med mitt eget liv känner jag, jag har en mage som krånglar som ingen har en aning om vad det kan vara just nu, jag har ett viktproblem jag kämpar med, har det att göra med min krånglande mage? Ingen vet.
Jag har tusen miljoner tankar i huvudet som snurrar runt runt runt. Plus att jag ska sköta om familjen också.
Tjäna pengar ska jag göra också, så jag lär jobba också på det.
Släkt och familj som inte är av denna världen.
Grannar som är av den jävligaste sorten.
Sömnproblem. Hur lång lista vill ni ha?
På allt detta så ska JAG kämpa för att behålla vänskapen med de få personerna som snurrar runt i mitt liv?
Hur ska jag hinna, hur ska jag orka? När ingen annan bryr sig?
Fuck that shit. Jag orkar inte mer.
Om det är någon som känner för att behålla vänskapen får ni höra av er själva nu.
Jag ORKAR inte mer.
Edit:
Jag kan tillägga att detta faktiskt inte gäller ALLA jag känner.
Det är bara det att rötäggen i min närhet faktiskt är majoriteten. Synd nog.
jag blev så trött så jag städade bekantskapskretsen. det blev inte så mycket kvar. men det blev bra! kram!