Måndag, veckan innan julafton

Herregud, det är julafton nästa vecka. Hur snabbt går inte tiden nu?
Vi blir hemma över jul, jag väntar på operation och har ingen vidare lust att åka någonstans, jag hoppas in i det sista att det ska bli så fort som möjligt som de utlovade.
Men, med min tur lär jag väl få vänta till nästa år misstänker jag. Men, jag får snällt vänta då. Fast, som sagt, vi stannar hemma. Det blir mindre stress och ångest, ja ni vet.

Julklapparna är inslagna och ligger under granen och inväntar att det blir julafton.  Ungarna är spända som sjutton och ja, som sig bör är det mindre bråk och gnäll så här innan jul. Varje år samma sak, de är snälla och städar gärna sina rum och sånt haha. Ni vet nog hur det är. Julklapparna lockar jättemycket.

Idag är det måndag och jag är ledig, jag ska ta vara på de här lediga dagarna nu, nästa år är det slut på det, då får jag bara lediga halvdagar. Men det blir nog bra!

Idag ska jag tvätta, men först ska vi invänta att det blir ljusare ute, sen ska jag ta ut vovven på en långpromenad.
Varje morgon när ungarna gått till skolan lägger hon sig i sängen och bara njuter en timma eller två, snarkar högt och bara mår. Sen vill hon ut och kissa. Knasvovve :)

 

Jag är lite smått irriterad över att jag inte vet vilka mina vänner är. Vad är egentligen en vän? Jag har aldrig liksom haft, en bästa vän. Aldrig någonsin.
Den jag trodde var min bästa vän visade sig inte vara det, hon svek mig gång på gång och jag föll för hennes ursäkter varenda gång.
Sedan när jag behövde henne som mest svek hon mig ännu en gång. Då gav jag upp.

Men vad är en vän? Någon som finns där hela tiden, som hör av sig? Någon som finns där utan att höra av sig, men som bara ÄR där? Någon som alltid gillar det man skriver?
Någon som hör av sig då och då och bara pratar om sig själv? Någon som frågar hur man mår, en gång varannat år? Jag förstår mig inte på människor, har aldrig gjort det, jag misstänker att min diagnos orsakar det, men jag vet inte vilka som är mina vänner. Riktiga vänner. 

Jag vill också ha en sån där bästa kompis som man kan prata med om allt, som alltid finns där med stöd och vänskap när man behöver det, men jag kommer nog aldrig få det så, för jag förstår mig ju inte på människor.

Men hör av dig du då tänker kanske folk, jo, men om man blir sårad gång på gång, då törs man inte längre. Jag  vågar inte skriva till folk ens, jag vågar inte fråga hur dom mår längre, och jag vågar ännu mindre fråga om jag kan få prata. Det går inte längre. Så, jag fastnar liksom. Svårt att förklara. Jag vet inte hur jag ska förklara saker.

Är jag underlig? Eller är det fler som tänker som jag?

Continue Reading