Två månader.

Två månader kvar tills vi flyttar härifrån.
Långt bort från allt.
Ska inte hymla med att jag är nervös, men det kommer nog gå bra.
Tror ni inte?

Vi kommer få det bättre, ungarna får det bättre.
Jag kommer sakna lägenheten, ungarna kommer säkerligen sakna sina far och morföräldrar.
Men de får ju träffa dom till jul och på sommaren. Eller hur?

Det är bara synd att min familj är så jäkla dysfunktionell. Ja, det är den.
Helt jävla fucked up.
Nu menar jag inte min familj som i min karl och mina barn, utan mina föräldrar och ja, resten..

Ingenting är som det ska vara.

Sen min farmorsmor dog, så har allt bara brakat åt helvette.
Hela släkten separerades. Inga mer jular med alla som träffades,
sen dog min morfar, där slutade många fina traditioner också,
min farfar har jag inte sett mycket i mitt liv om jag ska vara ärligt,
han är också död, det är lite synd att jag aldrig lärde känna honom så att säga.

Förstår mig inte på min släkt, varför är den så himla korrupt?

Jag tänker inte låta mina barn få det så där. Jag kramar dom varje dag och säger hur mycket jag älskar dom,
och det tänker jag fortsätta med.
Jag dricker inte, jag röker inte, jag besparar mina barn det. Jag önskar jag blivit besparad det.
Jag vill att mina barn ska ha en underbar barndom. Det tänker jag ge dom.