Jag känner mig så JÄVLA ja, värdelös.
Jag orkar ingenting, jag klarar ingenting, jag vill ingenting.
Jag skriker efter hjälp hos läkarna, men det tar tid. Jag går hos psykologen, men hon vill inte börja arbeta med mina problem förrän jag är stark nog att klara det.
Jag vill ha nya mediciner, för mina nuvarande fungerar inte, men läkaren tycker att jooodå, dom funkar visst, se, du lever ju?
Jag vill kunna sova utan mediciner, jag vill kunna leva på dagarna utan mediciner. Jag vill kunna skratta, kunna gråta, kunna känna. Men jag kan inte, medicinerna sätter stopp för det.
Utan medicinerna fungerar jag inte alls. Moment 22!
Hur länge ska man orka? Hur länge ska man låtsas vara den starka människan som orkar hålla skenet uppe? Läkaren intalar sig själv att jag kan arbeta 100%, medan jag egentligen är helt färdig när jag har jobbat 3 timmar.
Han skickar mig på stresshanteringskurs, men jag är INTE STRESSAD.
Så jag sitter där och ler och ser glad ut, för dom andra är ju så satans stressade och varför är inte jag det liksom? Men jag är inte stressad. Inte alls. Men jag blir stressad av att umgås med stressade människor
Nu ska jag snart göra mig klar för att gå på stresshanteringskursens sista lektion.
Idag ska vi tala om fortsättningskurser. Det fanns några som faktiskt intresserade mig.
Men stressad är jag inte. Jag är bara psykiskt klen.
Det är så skönt att ha den här bloggen och skriva av sig ibland. Min egna lilla ventilering, om ni förstår?
Jag tänker, det måste vara ett helvette att bo med mig, egentligen. Manisk ena dagen, deprimerad den andra, impulsiv, envis i rutiner, tvångstankar, tvångsbeteenden, social fobi, panikångest. Rena rama berg och dalbanan… Vad vore jag utan min underbara karl. Jag önskar så att jag kunde förklara och visa mer hur mycket jag älskar den där karln.