Blott femton år var jag när jag fick mitt liv förstört av en kille i min egen ålder.
Vi gick på samma skola, delade samma korridor, hade samma lärare.
På en kväll förstörde han hela mitt liv.
Nu, efter halva mitt liv har jag berättat för mina föräldrar
om vad som hände när jag var femton år.
Halva mitt liv har jag gått och burit på skammen,
sorgen och hatat mig själv för det som hänt.
Den jag borde hata är han, han som förstörde mitt liv.
Han som tog det jag aldrig kommer få tillbaka. Det är inte mig själv jag ska hata.
Jag vågade inte anmäla, jag vågade inte berätta för mina föräldrar vad som hände,
jag vågade inte, av skam och rädsla.
Nu, efter halva mitt liv har jag kommit till insikt.
Det var aldrig mitt fel. Det är hans fel. Helt och hållet.
Det är han som ska lida, det är han som ska må dåligt,
det är han som ska sitta och vara rädd i mörkret. Inte jag.
Anmäl alltid. Sparka, slå, skrik. Berätta för någon. Direkt.
Låt inte det förstöra mer än vad det gjort.
Det här är mitt sätt att bearbeta detta, att vara ärlig mot mig själv och andra.
Tillsammans är vi starka.