Vilken början på helgen vi fick.
Min mormor avled, och ja, min mormor var den bästa i världen.
Hon var den jag rymde till när jag inte ville vara hemma, vi bodde i samma lilla by, och det var cykelavstånd hem till mormor och morfar.
Jag vet inte hur många gånger jag har hellre tillbringat dagarna där än hemma.
Min lilla mormor, som alltid smög ner en påse bilar i min sovsäck som jag lånade när jag skulle iväg någonstans.
Min mormor, som alltid luktade juicyfruit tuggummi och hudkräm som luktade Nivea.
Min mormor som gjorde dom bästa tunnpannkakorna i världen.
Min mormor som gjorde dom bästa lussekatterna.
Min mormor som gjorde dom bästa bullarna.
Min mormor som gjorde den bästa risgrynsgröten, och den enda som lyckats få mig att dricka hemgjord välling till frukost.
Min mormor som gav dom bästa kramarna när man kom och hälsade på.
Min mormor som jobbade i tvätten på äldreboendet, och det var alltid lika mysigt att hälsa på henne på jobbet.
Min mormor som alltid hade något gott hemma, oavsett om det var hemgjorda kakor eller glass i frysen.
Min mormor som satt och löste korsord, och använde en bok när hon inte fann ordet som behövdes.
Min mormor som alltid fanns där när man behövde prata av sig.
Min mormor som hade ett hjärta av guld.
Min mormor.
Det är så sjukt att hon inte finns mer. Hon har alltid funnits där. Men nu finns hon inte mer hos oss.
Jag har svårt att greppa det. Hur kan man acceptera något sånt liksom?
Två dagar efter att jag fick dödsbeskedet, så rensade jag mina lådor här hemma, och fann gång på gång kort på mormor. Helt galet.
Som om att hon ville påminna oss att vi har haft så mycket roligt. Jag hoppas det var därför. Hon kommer alltid finnas i mitt hjärta.