Var länge sen jag hade en dipp nu, är mitt uppe i en. Vill egentligen ingenting.
Skulle bara vilja dra täcket över mig och låtsas som att jag inte fanns.
Jag äter mina mediciner som jag ska, kanske borde jag öka doserna. Kanske borde jag få andra mediciner. Jag måste ta kontakt med läkaren, men jag har inte gjort det än.
Skjuter upp det, vill inte ta plats, vill inte störa i onödan. Vill inte bli nekad.
Det märks direkt när jag hamnar i en period. Då försöker jag att inte ta någon plats alls.
Jag skulle vilja gråta, men medicinerna gör att jag inte kan gråta längre.
Det gör bara ont.
När dom väl kommer, då går dom inte att stoppa, även fast dom inte ska komma.
Jag klarar vardagen, tro inget annat, men den här känslan att vara under vatten,
som oftast kommer under dom här dipparna. Det är den som är det jobbigaste.
Jag kallar dom dippar, fast dom är episoder i min sjukdom. Men för mig är dom dippar, det finns låga, det finns höga, det finns mellanläge. Jag ligger alltid på mellanläget.
Jag har ringt min läkare. De ska ringa upp mig i eftermiddag. Det ska nog bli bra.
Bara jag lyckas få dom att förstå, jag är för duktig på att le falskt och låtsas som att allt är tipptopp.
Så idag ligger jag i sängen och tröstäter vindruvor. Något som är mycket bättre än godis tycker jag, faktiskt. Inget whine om fruktsocker och sånt nu, hellre äter jag frukt än godis när jag mår dåligt.