Man undrar ju ibland varför det ska vara så svårt att få en sjukskrivning igenom.
Jag ser massor av människor som är sjukskrivna hur länge som helst, och bara flyter igenom livet på en räkmacka.
Hur de nu kan tycka att det är skönare att gå hemma än att ha ett jobb, komma iväg om dagarna och få en lön?
Nu när jag är sjukskriven, javisst, det är skönt, men det är bara för att jag slipper sitta på jobbet och halvgråta om dagarna.
Det är ju inte för att jag hatar mitt jobb, eller att jag hatar människorna jag jobbar med,
jag gillar mitt jobb, det är ganska okej faktiskt, och människorna jag jobbar med är helt okej.
Visst, det är mycket rabblande av siffror och så, men det ger en bra lön och jag har bra förmåner.
Därför känner jag lite som att jag får lite dåligt samvete när jag går hemma och är sjukskriven.
Men det är ju för mitt eget bästa som det är så här, så att jag ska få må bra igen.
Men det känns så himla fel att behöva be om att bli sjukskriven längre om det kommer vara så här innan huvudet vänjer sig vid den nya medicinen. Visst, jag har rätt till en veckas sjukledigt utan sjukintyg, och sen skulle hon skriva ut intyg för en vecka. Men sen då?
Tänk om jag inte mår bra efter det? Måste jag tigga om en vecka till om jag inte mår bra?
Tanken på att sitta vid jobbet och inte veta om man kan hålla tårarna tillbaka, det känns inte lockande faktiskt.
Äsch, det löser sig säkert. Jag ska ringa vårdcentralen nästa vecka och säga att jag ska ha mitt sjukintyg på papper,
inte elektroniskt, för vi måste skicka dom till ett speciellt ställe.