Man undrar vad som försigår i barnens huvud ibland.
Härom helgen frågade jag Max vad vi skulle göra.
“Vi kan väl åka till din mamma? Eller kanske morfar? ” säger han.
Inte “mormor”, utan “din mamma”
Då börjar man fundera hur det är funtat i den här släkten, när till och med en femåring har förstått.
Utan att vi ens har sagt ett ord någongång om det här, jag till skillnad mot andra i familjen säger inte saker till mina barn.
Anser att barnen inte har med saken att göra, barn är barn och ska så vara tills dom vuxit upp.
Till skillnad mot andra som verkar behandla barn som ägodelar.