Japp, ännu en dag är över.
Eller ja, nu är det ju kväller åtminstonde.
Fullt upp idag med, trots det trista vädret.
Lämnat låneböcker på bibblan, burit ner kartonger i förrådet där de ska vara.
Spjälsängen är i förrådet.
Marinerat kyckling i smokey honey. Mums. Grillade i ugnen, smakade mums det.
Pappa har varit här, systerdottern har varit här, Olle o Lina med barn har varit här.
Fullt hus!
:)
Skulle dock aldrig stå ut med 5 barn. Haha.
Har tvättat tre maskiner idag, skönt det. Är dock massor kvar, sånt som jag hittade i kartongerna.
Men det blir klart imorgon.
Nu ska jag praktisera tisdag, onsdag, och torsdag, sen är det halv dag på fredag, för då ska jag på intervju på hemtjänsten. Ska även och se hus med GrannLinda.
Jag hittade hus igår, två stycken, skulle vara härligt.
Färjegårdarna verkar mysigt. Är sugen på att bo där faktiskt.
Avsides, men ändå promenadavstånd, hur perfekt kan det liksom bli? :)
Det är absolut ett område som jag vill kolla in när vi ska ut och gå på visningar.
Sitter här o smågluttar på Greys…McDreamy ja. :)
Imorgon ska jag ringa min läkare och be om mera piller, och starkare tror jag minsann.
Har mailat mitt gamla jobb om arbetsgivarintyg, och massa skolarbeten måste in denna vecka. Eller ja, jag har nästa vecka på mig också, för hon är inte på skolan nästa vecka min lärare, så det spelade ingen roll.
Men jag måste hinna med minst hälften, pust.
Ska bara vila lite här, sen ska jag hänga upp resten av tvätten som jag har i maskinen.
Skulle haft mera att hänga på, vaktmästaren får ta och komma i veckan och fixa det minsann.
Ska skriva en lista åt Peppe så får han ringa och be dom fixa.
:)
Det känns konstigt lite grann.
Det här med att någon man känner har tagit livet av sig, och ändå fortsätter livet att bara rulla på som vanligt.
Det känns så..fel?
Hur tusan ska man känna egentligen? Ska man gråta, skrika och bara låta ilskan rasa över hur illa det är?
Eller ska man göra som jag, sitta tyst, fundera, begrunda och förstå?
Har ju själv varit i den där sitsen, alltså, vilja gå vidare till nästa dimension.
Både på det ena och det andra sättet.
Men aldrig gjort det.
Är jag avundsjuk, för att hon lyckades? Kan det vara så hemskt?
Oroa er inte, jag skulle aldrig göra det numera, är faktiskt relativt nöjd med min tillvaro numera, även om ett jobb och lite mer inkomster skulle sitta bra.
Men för ett antal år sen, då mådde jag inte bra, inte bra alls. Ack..
Det är såna där flashbacks man får när något sånt där händer.
Man tänker tillbaka, får lite ont i hjärtat och magen, och upplever gamla otäcka minnen lite då och då.
Men numera har jag lärt mig att behöver jag hjälp, då är jag inte rädd att be om den.
Jag sitter inte och lider i ensamhet längre, numera sträcker jag ut en hand, och tar den hjälp jag kan få.
Om ni har någon i er närhet, som behöver hjälp, ställ upp…ställ upp.
Både för er skull och din närmaste. Det är en chans som aldrig kommer tillbaka.
Det kan vara drygt, påfrestande både fysiskt och psykiskt, men var snälla mot varandra och ställ upp när någon behöver hjälp…det är så mycket värt.
Har ni någon i er närhet som ni vet aldrig skulle ställa upp, som bara tar och tar..även fast ni inte får något tillbaka, är det värt att ha den personen kvar?
Jag har haft vänner som bara tar energi, aldrig ger något tillbaka.
Det är inte värt det, man måste visa ömsesidig vänskap. Inte bara ta och ta..inte bara ge och ge..man måste både ge och ta.
Har du kommit över otäcka minnen? Känns som att jag skulle kunna göra vad som helst för att få bort mina.
När jag läser om vissa saker kan jag känna en klump i magen.. men samtidigt en glädje och det är just för att jag mår så bra nu. Jag vet inte vad jag gjort utan tex Kjell i min närhet. Bättre “pappa” finns inte för mig. Fast nu tänker jag på vad jag ska svara folk som frågar.. hmm..
vad bra du skriver. så rätt du tänker.
det bor ett stort hjärta i dig!
kram!
solen