Får man vara arg? Litegrann?
Hela mitt liv har jag varit den tysta, den medgörliga, den som gått med på allt, den som aldrig sagt emot.
Nu när jag är vuxen har jag börjat ta upp plats, vägrat ta emot skit, vågat säga vad jag tycker.
Men då får jag skit för det också?
Vad gör jag för fel? Får jag inte tycka som jag gör, får jag inte ha en egen åsikt?
Varför får alla andra sitta och tycka som de vill, säga precis vad de vill, men inte jag?
Står det i pannan på mig, TRYCK NER MIG?
Hur menar människor att jag ska kunna lita på dom när de först låtsas vara ens vänner,
och sen när det inte passar dom, då vänder dom kappan för vinden och trycker ner en i skiten istället.
Jag kommer aldrig kunna lita på någon, det är då en sak som är säker.