Nu har jag fått samtal från vårdcentralen.
Min läkare ska ringa upp mig på tisdag.
Hon frågade hur det är med mig, o jag fick åtminstone ut : Det är så där faktiskt..
Jag har så JÄVLA svårt o säga som det är, jag är så van vid att vara stark, att le och se glad ut hur illa jag än mår.
Fan.
Jag pallar inte gå till jobbet, jag klarar det inte. Fan så värdelös jag känner mig.
Jag vill inte sitta här och gråta och känna mig värdelös,
jag önskar jag hade ork att vara glad och se glad ut, men jag orkar inte.
Man ORKAR inte hur mycket som helst.
Familjen är underbar, gubben är underbar, men mitt mående är inte underbart.
Så…nu måste jag ta tag i det här igen, jag som mått så bra på mina mediciner.
Men, jag antar att kroppen vänjer sig vid dom också.